Ruiner

När allt har tystat, när alla ord har sagt sitt. Då ser man vad hårt ord sätter sina spår.

Under några dagar nu har jag inte riktigt varit mig själv.
Har känslan utav att hur jag än kämpar, så kommer det alltid ytterligare en käpp i hjulet.
Varje morgon öppnar jag ögonen och hoppas på att få njuta av hur fridfullt livet skall va.
Inser att dagarna går och nånstans känner jag att jag styr inte vart jag är på väg längre.
Livet försvann från min bror.
Cancern tog min pappa, ödet verkar styra samma väg för min mamma.

Här om dagen satt jag med min syster och säger helt apropå
- nån gång vill jag nog bli gift
- varför! Frågat hon
- min familj försvinner ifrån mig och jag vill inte bli själv. Då kanske man kan bli ingift i en ny i stället. Säger jag
Men jag vet att innerst inne finns det aldrig nån som kan ta mina föräldrars plats.
Men mitt hjärta är i ruiner och jag vill så gärna se att nånstans går de att bygga ihop det igen.
Nånstans, någon gång.